bigcitylifeinkungalv

Ryktena, myterna om den förbjudna sidan, historier du fått höra sen du var ett litet paket, när nallebjörnen var din bäste vän. Det var där vi hamnade på förfest och ett kulturmyller utan dess like presenterade sig framför våra ögon. Jag stod där totalt hänförd och blickade ut över sällskapet. Här skulle jag ha det roligt ikväll sa jag högt för mig själv. Vi slog oss till bords och spelade ölspel och min vinare kändes helt fel just då. Trots att det var tyskt. Kvällens nation var annars Island som hade två av sina allra vassaste knivar på plats. Haffy visade mig Isländsk kultur och jag förstod snabbt att fisken skall vara torkad, havet blått och spriten god. Det hettade dock till efter ett tag och jag blev ifrågasatt, "skriver med vänsterhanden och dricker vin, du kan inte vara journalist!". Journalist har jag heller aldrig kallat mig, möjligtvis idiot, men det är en annan historia. Svensson blev istället kallad för en rödhårig mittnia som sitter på bänken. En klockren analys av en allt annat än klockren man.

Vi valde att röra oss vidare, Ahlafors kändes väldigt avklarat. Vidare till nästa håla och valet föll på Kareby. Där var några kor, ett par getter, folk och sprit överallt. Ändå lyfte det inte alls och vi blev inte långvariga där. Efter att ha bjudit bort lite fulsprit och berömt en tjejs pappas utseende (det är rätt udda va?) så fick vi skjuts av Olle som rattade ner oss till Kungälv. Vi var hemma! Började vingla bort mot Kockar men jag blev kidnappad av Elin och Albin och lämnade mitt tappra gäng och begav mig bort till Malt. Gick in gratis, kanske tog de mig som en singeltjej, antagligen inte.

Snygglisa (fräckast bloggnamn?) hittades och hon hade imponerande fräcka boaormar runt halsen, till detta ett gäng blinkande ringar och det bara osade schlager om henne. Kassörskan Matilda ville inte vara sämre och hon hade också fingrarna fulla av ringar. Hon visade mig hur man på ett effektivt sätt dämpar stress, resultatet var imponerande. När jag nu kände mig lugn så kände jag att det var dags att vandra hemåt för lite kvalitetssömn. Vinkade av mina kamratar och klampade hem genom Kungälvs alla vattenpölar och snövallar för att dyngsur trampa in i hallen. Mötte Jimmy och Svensson som satt i hallen och drack min 20%-iga banansprit. Svennson hade lurat i Jimmy att det var Absinth. Ett bra exempel på hur smaklökarna tar semester när levern kör nattskiftet.

Vaknade upp i min egna säng och tänkte aldrig mer. Förutom ikväll då. Kanske någon gång mer. Vi ses.

Gåsencitat:

"Begravning på en fredag, det kan fan inte vara roligt!"

Lördagen var ett korståg. Det var absolut inget fel på inställningen, tvärtom! Partyt var så totalt, det hände så mycket att hjärnan sa nej, här får det vara nog. Jag tänker inte komma ihåg något mer. Samma syndrom drabbade Svensson. Han undrar inte varför han gjorde som han gjorde, han undrar, kort och gott, vad fan han gjorde egentligen? Inte ens minnesluckorna finns kvar i hans huvud, där är lika tomt som vanligt. Det ryktas om allmänt hets, kastade glasögon och magdans. Nu väntar jag mest bara på att det ska bekräftas. Boven i dramat är helt klart Långeman som bjöd Svensson/Eggface på en grogg som var så stark att den på egen hand simmade ner i magen på honom. Vad som hände sedan är en gåta men han fanns att hitta i sin säng liggandes åt fel håll när jag och Gåsen återvände hemåt.

Jag var förstås inte sämre. Det är jag aldrig, sämre är ett negativt ord och därför inget för mig. Än en gång så fick min säng stå tom, jag sov snällt i gästrummet med Gåsen och vaknade upp med en nacke som tydligt markerade sin närvaro. Funderar inte ens på varför jag sov där, det var trots allt rätt väntat med tanke på hur det brukar gå.

Förfesten var belägen i Rollsbo. En småbarnsidyll med tulpanrabatter och EU-anpassade lekplatser lite överallt. Nej, vem försöker jag lura egentligen. Rollsbo har inga lekplatser, det är grå, tysk industri och hög musik. En parad av groggar på bordet och inte en granne att störa på flera hundra meters håll. Det skulle kunna vara ett paradis, men det vågar jag inte skriva. Ung hade öppnat dörrarna och folket hittade dit, det var så det gick det till. Därifrån kom vi också.

Jag känner att jag berättar allt annat än kronologiskt. Det är för att ge er en tung portion av förvirran, det passar nämligen lördagen förbaskat bra. Att Gåsen minns bäst kan bara beskrivas som en enda stor skandal. Kanske var han ur form, eller så var alla andra bara extremt formtoppade. Att Backis dansade är illa, att jag dansade är katastrof. När jag vet att jag har dansat vet jag att jag i samma stund inte kan räkna bort någonting. Jag kan ha gjort allt i lördags, ingenting är längre omöjligt. Det känns otryggt.

Krogbesöket var inte bara förknippat med nöje, det utvecklades närmast till ett affärsmöte. Lisa, kvinnan med det fantastiska kontaktnätet, presenterade mig för bloggens kassörska (bara kontraket som ska skrivas under), och det här är bara ett par dagens outfit-inlägg ifrån att bli en mångmiljardindustri. Då känns det väldigt bra att ha någon som kan hålla koll på utgifterna.

Chricke var också på plats. Mestadels för att dämpa sitt sötsug. Käkade godis mest hela tiden, och var allmänt dansant. Backis hade också markerat revir på dansgolvet, kanske tyckte han att det fick räcka med en cool kille där för när jag närmade mig så hoppade han på mig helt oprovocerat. Det ryktas om stort slagsmål men varken jag eller Backis kan bekräfta. "Jag tror vi blev arga på varandra ett tag", som Backis så fint förklarade via telefon dagen efter. Skönt att vi inte är några långsinta herrar.

Brukar ibland skriva ner grejer i mobilen som jag tycker att jag måste komma ihåg till nästa blogginlägg. Upptäckte till min stora fasa att någon utnyttjat detta denna helg. "Lisa är snygg :)" stod det där, jag tror jag vet vem som är skyldig. Nåja, det hamnade ju här till slut så kuppen får nog ses som lyckad trots allt.

Röken har lagt sig, Kungälv andas ut efter att ännu en helg har sprungit förbi med klumpiga steg. Nästa nedräkning har redan börjat.

Den här bloggen är lika uppskattad som en kall öl i en varm miljö hos många, men inte hos alla. I den perfekta världen hade alla tyckt att det var här man skulle titta förbi för att få inspiration för en ny, tuff vecka i sitt liv. Det var här man skulle finna den där sista kicken syre som skulle få en att flyga högt och långt för att landa lagom till nästa besök. Så är det inte. Jag får mer klagobrev än vad jultomten får önskelistor. Det är inte heller oskyldiga små barn som ligger bakom breven, nej det här handlar om den rysliga ungdomen. Det är de som hör av sig och låter högst och mest, förkunnar att det som står här inte är sant. Säger att för varje ord jag skriver så dör en ko. Jag trodde att det var som så att för varje ord jag skrev så drack Backis en öl. Så fel man kan ha.

Mannen som står bakom en stor mängd av breven är en lokalkändis som oftast syns till i närheten av en bar på lördagkvällarna. Han känns lättast igen på sina knäen då det är på den höjden du först ser honom. Han är nämligen så lång att om han bara hade haft mitt temperament så hade han skallat Gud för längesen. Svävandes bland molnen med sin flickvän Lisa-Marie ständigt närvarande. Till henne är han full av beundran och de träffas så gott som varje helg. Att han gillar henne är alldeles uppenbart då han alltid blir lika knäsvag i hennes sällskap. Knyt den svenska flaggan runt hans huvud och folk hade trott att det blåste full storm i området. Det svajar bra, det svänger som en tysk orkester där han går.

Här har ni mannen som låter meddela att han är sned på mig. Något som också tydligt syns på bilden.

Det har begåtts ett misstag. Jag skyller på att jag skrev på bloggen alldeles för sent igår och att jag därför hade enormt svårt att se vad som var viktigt, och vad som inte var det. Att helgens största händelse kunde passera utan att hamna här är ju en fullskalig skandal. Det är i klass med när jag inte vann Stora Bloggpriset det här året. Självklart var det inte mitt fel, det var alla ni som inte röstade. Jag tänkte säga att jag är besviken men ordet känns lite fjuttigt i det här sammanhanget.

Vad jag hade missat? Backis har för fan rakat både huvud och haka. Han gick från Hårigast i hela Östeuropa till barnrumpemjuk på en kväll, och det missar jag att nämna! Pinsamt är vad det är. Tror ni inte på att han gjort det? Jag har bildbevis.





Lägg märke till fläcken på linnet. Den är där som en symbol för givmildhet. Han är beredd att fdela med sig av sin öl om någon vill ha, nu ville inte någon ha så han hällde den över sig själv. Den som tittar noga ser också att han dricker sin öl ur ett glas, även om han bara har burken i glaset. Men det verkligt spännande med bilden är att man nu ser klart och tydligt varför Backis alltid kommer att snusa. Det är inte han som är beroende av snusen, han dras inte till den på något sätt. Det är snusen som dras till honom. Här sitter den klistrad på hans vänstra hand.

Det var allt. Backis har rakat sig.

Idag faller snön. Igår föll vi. Det är ett fall för bloggen med andra ord. Ett fall för mig. Jag rotar i minnenas skattkammare och finner mycket vackert, i min skalle tindrar det varje söndag av guldhändelser, dessvärre är det någon jävel som emellanåt drar för draperierna och gör dessa minnen svåråtkomliga. Men bara ibland. Hur det är den här gången vet jag inte än. Vi får se vad som dyker upp när fingrarna dansat färdigt. Felstegen är lika frekventa för fingrarna på tangentbordet som för fötterna på dansgolvet. Jag delar hellre ut en dansk skalle istället för att bjuda upp till dans. Tror illa nog att det i vissa fall dessutom är mer uppskattat. Nåja, nog svingat mot eget håll.

Förfesten skulle inte ske i vårat crib (nytt ord i mitt ordförråd) för en gångs skull. Istället var det Johan Backlund som hade öppnat upp dörrarna och bjudit upp till fest. Planeringen sade att vi skulle vara där vid fem men det misslyckades jag och Kappo med då vi drog på en sällskapsresa med bilen för att hämta Svensson på Centralen. Kartläsar-Kappo såg sin chans att glänsa och guidade mig igenom Götatunneln och jag insåg snabbt att jag inte kunde luta mig tillbaka mot ett enastående lokalsinne. Istället slog stressen till och jag kände hur Centralen försvann allt längre bort. Kappo kunde dock inte bry sig mindre utan satt och briljerade med fantastiska skämt och anekdoter. Vi hamnade dock tjugo minuter försenat rätt efter att jag gjort en extremt våghalsig manöver in i tunneln igen. Som jag gjorde då skulle jag inte ens våga göra om på GTA. Pulsen slog som basen i ett Lil' Wayne-beat men stoltheten var total.

Väl hemma i Kungälv så blev det två snabba rundor i McDriven. Ville förklara mig andra gången och berättade att det minsann inte var till mig den här gången men avstod. Istället bar det av till Johansson. Fick reda på när jag gick in av hans far att han hade klagat på ljudnivån precis. Kände att jag bättrade på stämningen när jag stängde dörren men fick med mig handtaget i näven. Uppskattat som fan! Sällskapet bestod av Backis, Chricke, Danne, Kappo och Hammar. Att knivarna inte är vässade i den lådan behöver knappast påpekas. Då vi anlände lite sent så var det ett sant nöje att samtala med fint förfriskade herrar när man själv var i ett nyktert tillstånd. Jag märkte ord som om det inte fanns någon morgondag men några PuckoMorgan-groggar senare var vi alla på samma nivå.

Vi hittade ut till Kockar och jag möttes genast av gliringar från garderobshållet. Funderade på att be honom komma ut därifrån men förstod att det skulle kunna misstolkas och låta inbjudande snarare än hotfullt så jag avstod. Hamnade i ett hörn men fick sällskap av ett cirkussällskap från Kareby och gamla minnen och nya groggar avhandlades. Beställningen "den näst fjolligaste drinken ni har" levde verkligen upp till förväntningarna. Det blev till att gömma glaset. Svensson bjöd på nästa grogg men drack upp den själv. Fick igen för gången jag bjöd honom på en tom shot antar jag.

Chricke var aktiv denna kväll. När han inte muckade gräl på dansgolvet så tog han på sig rollen som Dr. Phil. Han hade förstått att det mest blev fel när han öppnade käften så han lät öronen göra jobbet denna kväll och var krogens bästa lyssnare. En som inte bara lyssnar utan även samtalar är våran gode vän Elisa. En sann pojkflicka enligt Chricke. Hon dricker både öl och lyssnar på stenhård musik. Sådant ska tydligen överlämnas till männen.

När vi vände hem så var det i stort sällskap. Vi hade även med oss ett stycke långt sällskap i form av Långeman. Han hänvisades till soffan trots att både gästrummet och bäddsoffan var ledig. Fråga aldrig mig vart ni ska sova. Backis, Långeman och inte minst jag själv intygar till detta.