En märklig resa i vinterns landskap
Idag faller snön. Igår föll vi. Det är ett fall för bloggen med andra ord. Ett fall för mig. Jag rotar i minnenas skattkammare och finner mycket vackert, i min skalle tindrar det varje söndag av guldhändelser, dessvärre är det någon jävel som emellanåt drar för draperierna och gör dessa minnen svåråtkomliga. Men bara ibland. Hur det är den här gången vet jag inte än. Vi får se vad som dyker upp när fingrarna dansat färdigt. Felstegen är lika frekventa för fingrarna på tangentbordet som för fötterna på dansgolvet. Jag delar hellre ut en dansk skalle istället för att bjuda upp till dans. Tror illa nog att det i vissa fall dessutom är mer uppskattat. Nåja, nog svingat mot eget håll.
Förfesten skulle inte ske i vårat crib (nytt ord i mitt ordförråd) för en gångs skull. Istället var det Johan Backlund som hade öppnat upp dörrarna och bjudit upp till fest. Planeringen sade att vi skulle vara där vid fem men det misslyckades jag och Kappo med då vi drog på en sällskapsresa med bilen för att hämta Svensson på Centralen. Kartläsar-Kappo såg sin chans att glänsa och guidade mig igenom Götatunneln och jag insåg snabbt att jag inte kunde luta mig tillbaka mot ett enastående lokalsinne. Istället slog stressen till och jag kände hur Centralen försvann allt längre bort. Kappo kunde dock inte bry sig mindre utan satt och briljerade med fantastiska skämt och anekdoter. Vi hamnade dock tjugo minuter försenat rätt efter att jag gjort en extremt våghalsig manöver in i tunneln igen. Som jag gjorde då skulle jag inte ens våga göra om på GTA. Pulsen slog som basen i ett Lil' Wayne-beat men stoltheten var total.
Väl hemma i Kungälv så blev det två snabba rundor i McDriven. Ville förklara mig andra gången och berättade att det minsann inte var till mig den här gången men avstod. Istället bar det av till Johansson. Fick reda på när jag gick in av hans far att han hade klagat på ljudnivån precis. Kände att jag bättrade på stämningen när jag stängde dörren men fick med mig handtaget i näven. Uppskattat som fan! Sällskapet bestod av Backis, Chricke, Danne, Kappo och Hammar. Att knivarna inte är vässade i den lådan behöver knappast påpekas. Då vi anlände lite sent så var det ett sant nöje att samtala med fint förfriskade herrar när man själv var i ett nyktert tillstånd. Jag märkte ord som om det inte fanns någon morgondag men några PuckoMorgan-groggar senare var vi alla på samma nivå.
Vi hittade ut till Kockar och jag möttes genast av gliringar från garderobshållet. Funderade på att be honom komma ut därifrån men förstod att det skulle kunna misstolkas och låta inbjudande snarare än hotfullt så jag avstod. Hamnade i ett hörn men fick sällskap av ett cirkussällskap från Kareby och gamla minnen och nya groggar avhandlades. Beställningen "den näst fjolligaste drinken ni har" levde verkligen upp till förväntningarna. Det blev till att gömma glaset. Svensson bjöd på nästa grogg men drack upp den själv. Fick igen för gången jag bjöd honom på en tom shot antar jag.
Chricke var aktiv denna kväll. När han inte muckade gräl på dansgolvet så tog han på sig rollen som Dr. Phil. Han hade förstått att det mest blev fel när han öppnade käften så han lät öronen göra jobbet denna kväll och var krogens bästa lyssnare. En som inte bara lyssnar utan även samtalar är våran gode vän Elisa. En sann pojkflicka enligt Chricke. Hon dricker både öl och lyssnar på stenhård musik. Sådant ska tydligen överlämnas till männen.
När vi vände hem så var det i stort sällskap. Vi hade även med oss ett stycke långt sällskap i form av Långeman. Han hänvisades till soffan trots att både gästrummet och bäddsoffan var ledig. Fråga aldrig mig vart ni ska sova. Backis, Långeman och inte minst jag själv intygar till detta.
Förfesten skulle inte ske i vårat crib (nytt ord i mitt ordförråd) för en gångs skull. Istället var det Johan Backlund som hade öppnat upp dörrarna och bjudit upp till fest. Planeringen sade att vi skulle vara där vid fem men det misslyckades jag och Kappo med då vi drog på en sällskapsresa med bilen för att hämta Svensson på Centralen. Kartläsar-Kappo såg sin chans att glänsa och guidade mig igenom Götatunneln och jag insåg snabbt att jag inte kunde luta mig tillbaka mot ett enastående lokalsinne. Istället slog stressen till och jag kände hur Centralen försvann allt längre bort. Kappo kunde dock inte bry sig mindre utan satt och briljerade med fantastiska skämt och anekdoter. Vi hamnade dock tjugo minuter försenat rätt efter att jag gjort en extremt våghalsig manöver in i tunneln igen. Som jag gjorde då skulle jag inte ens våga göra om på GTA. Pulsen slog som basen i ett Lil' Wayne-beat men stoltheten var total.
Väl hemma i Kungälv så blev det två snabba rundor i McDriven. Ville förklara mig andra gången och berättade att det minsann inte var till mig den här gången men avstod. Istället bar det av till Johansson. Fick reda på när jag gick in av hans far att han hade klagat på ljudnivån precis. Kände att jag bättrade på stämningen när jag stängde dörren men fick med mig handtaget i näven. Uppskattat som fan! Sällskapet bestod av Backis, Chricke, Danne, Kappo och Hammar. Att knivarna inte är vässade i den lådan behöver knappast påpekas. Då vi anlände lite sent så var det ett sant nöje att samtala med fint förfriskade herrar när man själv var i ett nyktert tillstånd. Jag märkte ord som om det inte fanns någon morgondag men några PuckoMorgan-groggar senare var vi alla på samma nivå.
Vi hittade ut till Kockar och jag möttes genast av gliringar från garderobshållet. Funderade på att be honom komma ut därifrån men förstod att det skulle kunna misstolkas och låta inbjudande snarare än hotfullt så jag avstod. Hamnade i ett hörn men fick sällskap av ett cirkussällskap från Kareby och gamla minnen och nya groggar avhandlades. Beställningen "den näst fjolligaste drinken ni har" levde verkligen upp till förväntningarna. Det blev till att gömma glaset. Svensson bjöd på nästa grogg men drack upp den själv. Fick igen för gången jag bjöd honom på en tom shot antar jag.
Chricke var aktiv denna kväll. När han inte muckade gräl på dansgolvet så tog han på sig rollen som Dr. Phil. Han hade förstått att det mest blev fel när han öppnade käften så han lät öronen göra jobbet denna kväll och var krogens bästa lyssnare. En som inte bara lyssnar utan även samtalar är våran gode vän Elisa. En sann pojkflicka enligt Chricke. Hon dricker både öl och lyssnar på stenhård musik. Sådant ska tydligen överlämnas till männen.
När vi vände hem så var det i stort sällskap. Vi hade även med oss ett stycke långt sällskap i form av Långeman. Han hänvisades till soffan trots att både gästrummet och bäddsoffan var ledig. Fråga aldrig mig vart ni ska sova. Backis, Långeman och inte minst jag själv intygar till detta.
Kommentarer
Trackback
