bigcitylifeinkungalv

Bloggen tog sig till Sundets pärla, närmare bestämt Helsingborg, för att ta tempen på nattlivet i staden. Till sin hjälp hade undertecknad tre herrar som alla lider av akut brist på hyfs. Här är historien om hur jag, Gås, Chricke och Kalle tog oss till Skåne och vände uppochner på hela skiten, håll till godo!

Fredagkväll. En arbetsvecka har betats av och den obligatoriska eftermiddagsluren är avklarad. Det var dags att smida planer. Det bestämdes ganska snabbt att det var vägen som skulle leda oss mot lyckan denna gång, och lyckan skulle vi söka söderut. Vi skulle bege oss mot den del av Sverige där folket knappt kan tala, där bergen inte brukar narkotika och där Dansken befinner sig otäckt nära. Vi skulle till Skåne.

Jag hängde jackan på förarsätet och utnämnde mig själv till taxi driver. Gåsen tyckte inte att jag såg klok ut, men jag var van vid att folk reagerade på detta vis, och bröt därför inte ihop nämnvärt. Istället satte jag Chricke i baksätet och parkerade utanför Otter. Och där stod vi. Länge. Klasslåt efter klasslåt rann ur stereon men någon Otter uppenbarade sig aldrig. Istället ringde Kalle som just kommit hem från Oslo och informerades av kvällens planer. Plocka upp mig, löd hans dom. Vi accepterade hans önskemål, även om vi i samma ögonblick förstod att vi nu måste stanna längs vägen för att äta med honom i bilen.

Otter dök upp men släpptes snabbt av igen då han var osäker på om han skulle klara av en natt i Skåne. Vi fick begränsa sällskapet till fyra personer. Bilen tog plats på motorvägen och med hög fart och glatt humör tog vi oss neråt landet men snart blev Chricke kissnödig. Hans blåsa är mindre än hans hjärna men ändå ska han alltid hälla i sig massa vätska. Jag blir förbryllad. Vi stannade i alla fall på Donken och i lokalen fanns en tjej som en gång hittat Kalles plånbok på krogen, en ängel. Det var dock vi, och inte hon, som flög vidare.

Jag tipsade gänget om en tysk karaokebar som fanns i Helsingborg men Gåsen dömde ut förslaget. Han förklarade att han bara kunde säga Sieg Heil på tyska och att det därför kunde bli obekvämt. Motiveringen godkändes. Under tiden såg jag till att bilen trummade på som aldrig förr och när vi ligger i 160 och jag känner mig jättecool så delar Kalle ut en rejäl känga. Han tyckte att jag körde för långsamt. Jag var mållös, trampade lite extra, men skötte mig ändå bra. Gåsen trodde bara han skulle dö två gånger under resan, det tycker jag är godkänt.

När klockan började närma sig halv elva så hade vi hittat både parkering och hotell. Vi steg in på rummen, berömde sängarna för att sedan ta fram den gode Jelzin och fylla oss med grogg. Kalle var DJ men hans danska hip hop dömdes ut, vi var nog inte tillräckligt fulla än. Trots det letade vi oss ut i skånenatten.

Gåsen tog sitt ansvar och frågade en passerande var "Bargatan" låg. Har du hittat på det själv frågade skåningen skämtsamt, men fick bara ett allvarsamt nej tillbaka av Gåsen. Här fanns ingen tid för humor, vi behövde ett svar, och ett svar fick vi. Vi tog oss in på Lila, ett uppförstorat Combi som i efterhand kan ses som ett dåligt val. Träffade ändå några idioter från Markaryd. Jag fick höra att jag skulle blivit nerslagen om jag inte var så stor. Stolt spände jag min biceps i hans ansikte och vi blev vänner. Han tipsade mig om att inte gå till stadens bögklubb med det helt fantastiska namnet Bakom. Tack, tänkte jag.

Iväg till nästa ställe, Harrys. Ett större ställe med bra dj, bra soffor och dålig mottagning på toaletterna. Gåsen beställde in hallonlaktritsshot men påstod sedan att han spydde i glaset. Han är en mes. Chricke sökte sig till dansgolvet och fick snabbt ragg. En fet, manlig skåning sökte kroppskontakt men fick kalla handen. Chricke siktade högre denna kväll. Nästa man att komma fram var självaste Captain Morgan som självklart kände igen Gåsen. Han delade ut hattar och ögonlappar till oss som vi tog med oss ut och vidare.

Tempel hette nästa ställe. Ett riktigt coolt ställe. Vi slos oss ner över en öl. Vid samma bord satt en jävligt överförfriskad snubbe som ganska snabbt somnade. Chricke passade på att ställa sig bredvid och bli fotograferad innan de slängde ut killen. Honom såg vi aldrig mer. Snart försvann också Gås och Kalle, och lämnade mig och Chricke åt vårat öde. Vi diskuterade fotbollens grunder medan Kalle strulade upp en rödhårig kvinna på stället bredvid. Det är lätt att förstå hans ångest dagen efter. Gåsen försökte vara kompis och retade Kalle för att han kan ha fått herpes, på samma sätt som man slår någon på armen om han har ont i foten. Allt för att man ska slippa känna den ursprungliga smärtan. Kalle såg inte det vänskapliga med Gåsens gest.

För att slippa bli igenkänd så lånade Kalle min morganhatt och begav sig ut på dansgolvet. Då såg han henne, en celebrity! Dj Nathalie från Kungarna av Tylösand. Han gav henne MIN hatt och försvann därifrån. Jag blev förstås förbannad men han hävdade att hon var för känd för att han skulle kunna låta bli. Jag gav honom ett erbjudande om att köpa min förlåtelse. Allt jag krävde var en falafel. Det blev en deal.

Hemma på hotellet delade jag och min rumskompis Gåsen på varsinn cola innan vi somnade i de oerhört sköna sängarna med söta leenden på vardera mun. En kväll på bortaplan var avklarad och en hotellfrukost väntade vid horisonten. Det är där vi lämnar kvällens hjältar.

Bekännande: Jag har en tendens att ta det här med bloggandet lite med en klackspark. Trots att jag har i uppdrag att föreviga kvällarna så brukar jag hälla i mig tillräckligt med rusdryck för att själv få sitta och pussla ihop gårkvällen. Igår var det annorlunda. Jag tog mitt journalistiska ansvar och förblev nykter under kvällen. Jag vigde kvällen åt dokumentation och vatten. Det var som att arbeta med Uppdrag Granskning, det var skrämmande och intressant. Slutsatsen jag drog? Sicka jävla idioter det finns! Och vad underbara sådana kan vara!

Det var hos Svensson och Nea som förfestligheterna tog vid. Jag snubblade in lite senare än andra, dessutom med en rödhårig som sällskap. Det var med andra ord inte speciellt självklart att jag skulle komma in. Men in kom jag. Jag möttes av en stor mängd människor, säkert femton stycken, så den totala IQ:n var för ovanlighetens skull uppe och nosade vid tresiffrigt.

Dodde Skarp var där, vilket betyder att bloggen nästan skrivs av sig själv, och han dömde ut min tröja totalt. Vem fan går ut med ett par burkar på sig frågade han mig. Mitt självförtroende fick sig en rejäl törn och ett tag tyckte jag knappt att jag var gudalik. Det var hemskt.

Det blev dock bättre. Jag hamnade bredvid Gåsen, eller Basse G som han kallas, och han började genast tugga igång. Man fängslas direkt när han börjar predika med sin dialekt och jag tänkte där jag stod, att det måste ha varit precis så Jesus pratade för att få alla att lyssna. Basse bara öste ur sig diverse sanningar och man stod och lyssnade förundrat.

Helt plötsligt blev han tyst, och man var tvungen att komma tillbaka till verkligheten. Jag kollade upp (och det var verkligen upp, han är jättelång!) och såg att han spände ögonen i mig, han såg otålig ut, som om han sökte efter ett svar på något vis. Jag lyckades smyga ur mig ett litet "va?", varpå han upprepade sig irriterat; Är du stjärna eller rund? Jag förblev stående undrandes vad han kan ha menat, och frågan flög ur honom igen, den kom emot mig som en kula genom luften. Jag ville inte svara fel i det här läget. Jag är stjärna, sa jag försiktigt. Bra!, svarar Gåsen, då har ingen kört dig i röven. Jag pustade ut och tänkte för mig själv, att jag är minsann en stjärna, men på Gåsens nivå där hamnar jag aldrig.

Värdinnan för kvällen, Nea, hade ett rent helvete med att lista ut ifall det var Erra eller Gurra som närvarade. Jag tror inte hon vet det nu heller. Jag vet däremot att hon hade skinnväst och och skinnbrallor på sig. Jag vet också att hon kommer från Dotorp. Ett plus ett är två och hon är då en tvättäkta raggarbrud.

Jimmy var där, men fråga honom inte själv om det för det har han ingen aning om. Men han är skön. Även bloggstjärnan SnyggLisa var där i början av kvällen, innan hon tog på sig sin taxihatt och försvann ut i natten.

När Ivar petade i fel näsa var det dags att gå mot Kockar. Folk rotade fram sina jackor och Långeman gick ett steg längre och rotade ut tamponger ur sin jacka. Sämsta partytricket jag sett, efter Gåsens berömda med att hälla ut allt man blir bjuden på förstås.

På plats på Kockar så började vi med lite traditionellt barhäng. En välbekant melodi kom strömmandes ur högtalarna till Gåsens stora förtret. "DJ:n är ju förjävla dålig här, samma låtar hela tiden!". DJ:n stod bredvid oss och tackade så mycket men man såg i hans ögon att han var djupt bestört över Gåsens kritik, som jag inte upplevde som speciellt konstruktiv. Han förklarade dock bort sig med att säga att han menade en annan DJ....

Jag klarade inte av den pinsamma situationen utan satte mig vid bords. Då dök Pralinens sällskap upp med en kamera och ett gott humör i bagaget. Den finaste biten i chokladasken var dock hemma sjuk. Jag fick höra att Victoria hade lekt skogsmulle på vägen till krogen, oklart varför. Senare slog sig Svensson sig ner vid bordet fast övertygad om att alla tjejerna var bikerbrudar. Det var stor show.

Här någonstans började jag känna mig lite obekväm. Att vara nykter på krogen är som att vara blind på en bio. Man får inte ut allt av upplevelsen. Jag tog en rask promenix hem med Otter och lät resten av kvällen få passera utan min närvaro.

Det finns stora spektakel i våran värld. Fotbolls-VM och Sommar-OS till exempel. Det inträffar vart fjärde år. Otroligt stort med andra ord. Sedan har vi Hockey-VM som inträffar varenda jävla år, och känns därför iskallt. Jag tycker att jag är tydlig, händer något sällan så är det stort.

Jag har en kompis som är på desperat jakt efter kvinnan i sitt liv. Som den sanna vän jag är väljer jag att dra mitt strå till stacken. Jag gör det inte genom att agera wingman på krogen, det hade bara slutat med att jag lämnat honom för att snacka jordbrukspolitik med någon random bonde. Utan jag gör det här. Här följer en kontaktannons:

Gås söker kvinna

Jag är en pigg gås i en fullgod ålder för att starta ett äventyr med en pigg kvinna. Hon ska vara fri från husdjur och vara en väldigt god lyssnare. I övrigt ska hon inte vara blind, eller lida av andra skador.

Jag är ärlig i alla lägen. Har ett rikt ordförråd kryddat med ett stort sortiment av lustiga uttryck. Allting kompletterat med en göteborgsk dialekt bredare än en mtv-dansös bakdel. Jag har många vänner, alltifrån polacker till ärrade kaptener.

Så söker ni en änglavit själ och en sann jesusfigur så tveka inte på att höra av er. Under tiden sitter jag här och väntar. Med morgan i mitt sällskap.

Det var så han sa det. Där låg vi på Smögens klippor och kände havets salt i luften kombinerat med fiskmåsar som flög runt i tyska formationer på himlen. Längre bort låg krossat glas som en påminnelse om dagen som passerat dessförinnan. Det hade firats midsommar och hela västkusten låg alldeles tyst dagen efter, kvar låg tomflaskor, tomma lögner och bakfulla ungdomar. Fast solen sken, och Johan, han var bajenödig.

Midsommaren hade inte ett jäkla skit med sill, gräslök och färskpotatis att göra. Det hade dukats bort och ersatts av mcdonalds och en fantastisk samling av öl. Även lite drickyoghurt och ett par äpplen hade släpats med av Chrille Buögballe. Först kvällen innan hade taktiken tagits fram och alla sov lite spänt den natten. När tuppen hade sjungt klart så hämtades den stilfulla Chryslern upp och resan tog fart längs med Sveriges västra kust. Första stoppet (utöver alla jävla pissepauser) skedde i Uddevalla där en sjukt förväntansfylld Brohammed plockades upp. Han guidade oss sedan resten av vägen och passade bl.a på att visa upp det mytomspunna självmordsberget. Tagna av den storslagna vyn och med bubblande förväntningar innanför västen gled vi in och Danne hängde konstant över tutan för att locka till sig brudarnas uppmärksamhet, fast frågan är om inte de tre mohikanerna löste det rätt bra även utan tuta. Även Göteborgs bloggelit hade tagit sig till Smögen för att få en skymt av dem banbrytande hårkreationerna.

Bilen parkerades och därmed var sovplatsen inringad på kartan. Vi tog oss ner till Bryggan som under kvällen skulle förvandlas till en enda lång parad av sprit och fest. Fast nu i början var det mest en isande blåst som gjorde sig påmind och la sig som en ispåse på våra axlar. I takt med att fler och fler folk hittade dit och medan spriten la en varm filt runt varje själ så blev leendena bara bredare och bredare. Danne uppfostrade några moppegamla norrmän med öl och cigg medan jag lyssnade uppmärksammat på deras sätt att tala för att senare under kvällen anamma språket med en oerhörd bravur. Snart var vårat hörn av bryggan fylld av folk och det var brassestolar och ölburkar överallt. Mitt på bryggan satt också en liten katt och mjau:ade snällt åt alla tjejer som vandrade förbi.

Det enda som saknades där och då var lite pumpande musik och lite varmare kläder. Jag och Chrille Buögballe gick och hämtade det senare och passade på att köpa oss varsinn korv längs vägen. Det blev ett riktigt hallelujah-moment och vi turades om att lyfta fenomenet till skyarna. När vi sedan hittade tillbaks till stället så möttes vi av en fet ljudbild. Några snubbar hade hittat dit med en högtalarvagn och det dansades vilt.

Nästa äventyr som det bjöds på var när blåsan började växa och bli stor som en omogen honungsmelon. Det var läge att finna det ultimata stället att pissa och Brohammed gjorde ingen besviken. Upp på ett berg, bakom en sjöbod. Ett sjuhelvetes klättrande bjöds det på och även om det gick vägen i början av kvällen så förstod man ändå att det inte skulle bli lättare senare när ölen gjort sitt. Chricke spelade in en instruktionsfilm med Danne i huvudrollen om hur man skulle klättra. Det hjälpte inte. Snart låg Chricke där efter en vurpa, han var dock snäll nog att varna mig men sekunden senare ramlade jag och fastnade mellan huset och berget och fick dessutom en ond hand på köpet. Med ledsen min tog jag mig tillbaks och ökade alkoholintaget.

Efter att ha samlat kraft ett tag så tog jag Johanna under armen och levde mig in i rollen som lögnhals. Johanna var känd från idol och jobbade på Rix FM, och alla trodde oss. Vi fick folk att sjunga och be snällt om intervjuer. Vi ljög oss hungriga och gick för att hitta en baguette var, efter ett misslyckat försök att förhandla till sig en banan på köpet så skiljdes vi och jag tog sällskap av Backis. Det var här jag förvandlades till norrman. Vi träffade en tjej med tillhörande skåning och började snacka, trots att skåningen ville få bort oss då de tydligen skulle röka. Jag pratade norska på ett övertygande sätt och tjejen trodde minsann inte Backis när han sa att jag inte var från lusekoftelandet utan konstaterade att "jag har aldrig träffat någon som är så norsk". Jag var stolt som en björn.

Danne däremot, han var hungrig som en björn. En hamburgare, två pommestallrikar och en baguette smög sig snabbt ner i magen på honom. Sällskapet hittade till en krog och bara Marina satt själv utanför och blev utfrågad av en random snubbe. Jag dök in och ljög vidare på norska och firade stora framgångar. Sedan höjde jag ribban ytterligare och låtsades vara en homosexuell, norsk man. Där någonstans tar jag avstånd från alla mina handlingar. Folk började leta sig hemåt och bara jag och Chricke blev kvar. Vi träffade en norsk drugdealer och Askungen innan vi också for hemåt. Vi hittade bilen och jag somnade snabbt. Chricke och Sanders sov till fyra på natten innan de tog sig ut på parkeringen och drack yoghurt för att sedan promenera längs båthamnen medan vi andra snarkade vidare.

Vi vaknade till liv och Punk-Backis väckte några tjejer genom att slänga fram ballen åt deras håll. Vi försvann ner till havet och la oss i solen. Brohamed låg tyst och bättrade på brännan. Chricke låg påklädd och gjorde precis tvärtom. Danne sprang runt som en fyraåring och letade efter glas och bomull. Jag och Backis låg och busade på en gemensam filt. Stackars Sandra fick vara ögon- och öronvitte till skiten. Alltmedan muterade jättemåsar noga studerade vårat beteende. Vi alla mådde väldigt bra och allt kändes väldigt fint och midsommarhelgen var hemskt lyckad. Ska man sammanfatta hela helgen i en mening så gör man det som filosofen Backis skulle ha gjort. Man konstaterar att solen sken, och Backis, han var bajenödig.

Sedan fyrtiotalet har åsikten om att det finns olika raser bland människan inte varit helt rumsren. Vad det beror på tänker jag inte ge mig in på, men jag anar att det har något med det aktuella ämnet mustascher att göra. Nåja, jag är inte längre lika övertygad om att vi alla är stöpta i samma form. Jag har mött en man som är ur norm. Vi snackar kanske inte om något ess i kortleken. Snarare jokern som allt som oftast inte ens får vara med när det är dags för kortspel. Lika glad är han för det. Vi talar om snubben som titulerar sig sambo i min omgivning. Mannen, myten, legenden. Niclas Svensson.

Sedan den brutna förlovningen har det runnit mycket vatten under livets alla broar. Tårarna har torkat och känslorna har slutat svalla. Det är dags för en reflektion, en psykologisk redovisning av en person som har så mycket kärlek att ge att han till och med kan finna attraktion i en krukväxt. Det här är killen som med ett rappt och oerhört sakligt vokabulär kan snacka sig igenom en bulgarisk passkontroll med bara ett enda ord. Det är med den sortens elegant briljans han rider på livets våg.

Det kan snabbt konstateras att hästarna hans springer oerhört fritt i hagen, i stallet har de inte funnits på flera år. Kanske är det hans stora respekt för djurens värld som gör att han ger dessa hästar en sådan frihet. Respekten kompletteras av en väldig nyfikenhet till djuren, en törst på kunskap som aldrig tycks släckas trots otaliga timmar framför animal planet. Oväntat nog är det inte aporna som tillhör favoriterna utan det tycks vara lejonen som frambringar störst intresse framför teven.

Svensson lider av ett unikt syndrom kallat "klockan två betyder hej då". Det kan beskrivas som så att vid en kväll på krogen så visar han prov på att han är en skärpt herre och han tycks vara överallt och i bästa fall uppföra sig relativt väl. Kanske inte helt rumsren men ändå en social fena. Men efter ett tag börjar något hända. Klockan slår två och han blir mentalt tvungen att gå. Minnet är det första som försvinner och det kommer inte tillbaka alls. Sedan försvinner blicken iväg och ögonen blir lika tomma som glasen blivt under kvällen. Presenteras ytterligare några groggar vid det skedet så försvinner även alla ansiktsuttryck. En fantastisk vits från mitt håll framkallar inget leende, ett mord framför ögonen är inte nog för en grimas. Toppen är nådd vid det skedet. Lättare symptom kan också visa sig om man placerar honom framför en dator för då tycks sinnesnärvaron sjunka något oerhört.

Övriga tiden är det dock en klockren herre som kan få för sig att säga precis vad som helst. Ingen annan kan följa samma stig för där kan bara en gå och det är han. Och han gör det med stil.

Det är lika bra att skriva ut det direkt. När vårat gäng samlas så försvinner alla spärrar, det är strike varenda gång. Så att Bowlingen på Hard Rock Café skulle bli en succé var ingen stor överraskning, fast nog var utslaget på richterskalan oväntat högt, rentav på rekordnivå. Fast även den här veckan kom fredagen före lördagen, därför tar vi och börjar med den.

Fredagen var tänkt att bli en fredlig historia, men övertid på jobbet fick en att slänga av sig det mentala säkerhetsbältet, roffa åt sig några bira och bege sig mot Klasmaskin. Där väntade ett fifa och en samling av oslipade diamanter. Valborgskänlan var väl inte högre än någonsin men nog var det någonting som bubblade i luften. Danne försökte sätta ord på känslan men det gick sådär. Jag citerar: Kom igen nu, det är Valborg idag. Det är inte vilken dag som helst... fast den är som alla andra dagar. Oklart vad han menade där men alla trodde på honom, vi knöt våra nävar i byxfickorna och såg med bestämd blick ut mot kvällens horisont, och vi gjorde det med ingjutet hopp. Tack Daniel.

Sällskapet var himla mysigt på alla sätt. Kvällen flöt på bra tills vi skulle bestämma oss för vart den skulle leda. Där gled våra åsikter isär och diskussionen var oerhört hätsk. Det blev inte bättre när Snygglisa välte ut min öl (så gick det till). Till slut hamnade vi ute i Vävra på en snabbvisit, med lite trevligt goddagande som följd, innan det bar av till Kockar. Där var det fint på alla sätt. Bendtner diskuterades upprepade gånger och det gjorde Kappo uppretad och mig upprymd. Sedan tog kvällen slut och det var dags för en powernap. Det väntade en viktig dag och det gällde att vara pigg i sinnet då.

Lördagen knackade slutligen på dörren och vi var inte sena med att öppna och släppa in allt som den hade att bjuda på. Det hela startades upp på Chez Ami där jag, Gåsen/Basse och Svensson lät ta del av vad köket hade att bjuda på. Så småningom fylldes det på med folk och vi var ett förväntansfullt gäng som satt och samtalade. Jag hamnade mittemellan Danne och Backis, de enda två som höll sig nyktra den kvällen. Det kan dock snabbt konstateras att de är dem absolut sämsta nyktra människorna jag vet. Det flummades bra och jag stormtrivdes. Slutligen kom Mike och Sandra dit. Mike gjorde det i förhoppningen om en trevlig middag med sin helsjuka flickvän och blev ganska paff när han möts av sång och glada kamrater på plats. Bra jobbat av Sandra! Han fick en tröja i present som var misstänkt lik den han redan hade på sig, och bestämde sig för att köra på en dubbel. Klar succé och det kommer inte dröja länge innan alla andra kör likadant.

Huvudpunkten på schemat var ändå bowlingen som skulle ske inne på Hard Rock Café. Humöret var långt över toppen och vi festade alla som rockstjärnor. Det första som händer när vi får banorna är att Ivar krossar sitt glas. Sedan var det bara att köra. Vi var framme och grävde fram kloten, firade varje strike som ett vm-guld, oavsett om det var en själv, en lagkamrat eller en motståndare som stod för prestationen. Det bjöds på böghögar och gruppkramar till höger och vänster. Snart började kloten gå mot samma öde. Nog för att det borde vara svårare att skjuta rakt med sprit i blodet, men det räcker inte som anledning fullt ut. Till en början spelades det på fel banor men det blev sedan ännu värre. Snart var kloten inte ens på banorna, det spelades fotboll och precis när det hela var på väg till att gå över till en dödlig variant av snöbollskrig så stoppades allt. Synen av plastflisor som slogs runt i luften efter att Emelie skjutit helt otroligt illa fick alla att ta ett djupt andetag och ge upp. När jag strax innan sagt till Svensson att vi borde skärpa oss för att vi snart skulle bli utslängda fick jag svaret att vi snarare borde passa på att svina innan det skedde. Bara Danne köper den logiken.

Efter bowlingen lämnade vi klokt nog stället, ett under att vi slapp göra det med varsitt polisgrepp. Efter ett sammanträde kom vi fram till att det var dags att åka tillbaks till våra jaktmarker. Gräset är inte grönare på andra sidan, det är bara propaganda som sprids från fiendesidan. Kockar stod som nästa punkt på schemat och nog var vi mer redo än vad klockan var. Stället var nästan tomt när vi anlände men det stoppade inte klubbdjur som oss. Jag, Svenne, Mike, Gås, Sandra och Sofie bjöd på en grym dansshow och taket lyfte flera centimeter. Senare skulle det blåsa rätt i natthimlen. En mystisk man bjöd upp till dans som snabbt blev till en battle. Trots att det var Mikes kväll så var den mystiske mannen hänsynslös och sopade hem segern på ett övertygande sätt.

På annat håll försökte Gåsen agera wingman åt mig men det uppdraget är precis lika tufft som det låter. Det slutade istället med en utskällning från en dam som såg ut att kunna hamna i tv och skrapa triss vilken dag som helst. Att Gåsen inte har alla hästar i stallet är känt sen länge, men hur ser det annars ut på husdjursfronten? Det är veckans fråga.

Veckans tema? Att låta tröjan få avlägnsna sig från kroppen. Det började lite lätt med att Kappo strippade ner till linne men det skulle snart bli värre på annat håll. Långeman sågs på dansgolvet med tröjan vevandes i näven och med en pappersbit i näsan. En klart spännande syn. Ivar var väntat nog ännu värre. Hans nyinköpta tröja användes först som trasa när han skulle torka upp ännu en tappad grogg. Senare åkte Ivar hem, men hans tröja fanns kvar som matta på dansgolvet.

Kvällen gick mot sitt slut och det gjorde mitt tålamod med Gåsen också. Han förstod att det krävdes något extra för att göra mig glad igen och gick mot busstationen. När jag stod utanför och pratade med Tommy så kom Gåsen vandrandes som den fullaste cowboy som någonsin gått runt i vilda västern. Han plöjde precis rätt igenom rondellen och gick oväntat rakt för att sedan överlämna mig en pommestallrik med extra sås. Så ber man om ursäkt.

Det var det mesta av det bästa, fast det finns många guldtackor som det inte har vänts på, guldtackor som ligger kvar gömda i de dunkla förråden i minnenas värld och bara väntas på att rivas upp. Det får ske på annan plats.

En inplanerad oas förvandlades till ett regelrätt party. Gåsen visade prov på en god övertalningsförmåga då han gång på gång var och skavde på min hjärna, och jag som är så oerhört försiktig med den fick ge vika.  Istället fick jag hänga med och dricka sprit. Motsägelsefullt men stämningsfullt. Och fulla blev vi. Gåsen hade en rysk afton då han på förfesten bjöd på sibirisk vodka ur en bag-in-box. Jag glömde att ta reda på huruvida den var svanmärkt eller ej, men gåsmärkt är den i alla fall numer. På krogen märktes Gåsen också av.

Kvällen fick sitt startskott då Gåsen hämtade mig från ett släktkalas och satte mig i min soffa med en cider i handen. Fast jag skulle också få på mig en sådandär rysk pälsmössa med ett vulgärt namn så småningom, åtminstone mentalt. I takt med att det strömmande blodet blev varmare så blev humöret gladare. Jag tog kvällen som det perfekta tillfället att få visa upp musikens finaste salar. Utelämnade zigenarpunken och det indiska för att få en enklare resa mot medhåll och det slutade med succé. Hela "förfesten" blev därefter och det som skulle ha blivit en kall promenad mot krogen blev nu istället en skuttande resa där en man och en gås med oerhört lätta steg närmade sig kvällens arena.

Kvällens antiklimax inträffade när vi kom och möttes av en medelålder som var högre än procenten på den ryska spriten. Ja, den officiella procenten åtminstone, jag misstänker fortfarande att det bara var fint paketerad t-röd. Nåväl, hittade ändå en sittplats bredvid Danne, som ständigt upprepade sitt mantra om att han höll på att dö. Han förklarade sin jobbiga fylla för mig, där hjärnan inte var full nog för att inte fatta att man var svinfull. Ett solklart fall av Dannelogik.

I baren beställdes gång på gång den klassiska banangroggen. Gåsen däremot fortsatte sin ryska afton och White Russian efter White Russian försvann från planeten. Tempot var lika uppvridet som i en pingismatch i de kinesiska mästerskapen. Underhållningsvärdet var dock flera gånger högre. Dansen som vi bjöd på var nog dock inte på någon mästerskapsnivå, men det var inte med den inställningen jag gick in heller.

Det som fick kvällen att skilja sig från många andra kvällar var det inbaxade livebandet i ena hörnet. De spelade allsångsvänligt material och jag och Gåsen var inte sena med att ta i så det skrek om det. Glas krossades runtom i lokalen men det var inte pga vårat otroliga röstregister. Det var snarare folk som kastade glasen mot oss i hopp om att få oss att sluta. Det gjorde vi aldrig. Däremot stod vi och berömde trummisen, som iochförsig bara var en trummaskin, men som Gåsen konstaterade så höll han takten på ett imponerande sätt. Vi var gentlemässiga och påpekade detta men tror inte att det uppskattades. Om det var därför vi gick till Combi vet jag inte, för jag har ärligt talat ingen aning om varför.

Väl där så visade jag ett smakprov på min brittiska engelska och det lät antagligen helt fel. Fast vad gör väl det. Vi fick ändå varsinn grogg och även lite dans. Störst av allt var dock att det var först då som Svensson anlände. Han gjorde det med tvåsiffrig promille och ett pokerface av rang. Vi tog med honom till Kockar och han såg ut att trivas.

Tråkigt nog blev klockan tre även denna helgen och efter att jag fått dansa en sista gång, med Nathalie dessutom, så gick jag hemåt. Eller snarare, som alla andra gånger, mot busstationen. Där träffade vi en dam som ville ha någon som prutade taxin åt henne och vi visade oss vara perfekta för uppdraget. Den första åkte livrädd därifrån men den andre tog damen hemåt. Vi fortsatte mot Hussein men han var inte där. Hans vikarie fick istället baka pommestallrikar med tydliga instruktioner från Gåsen. Extremt mycket sås och grillkrydda kändes som ett segerrecept i lördagsnatten. Lyckligt vandrade vi hemåt och lämnade den fina lördagen bakom oss.

När vi kikade i våran kalender så var en vit helg inplanerad. Gåsen föreslog dock att vi borde gå ut och bekanta oss med några kalla, och på den punkten är vi aldrig omöjliga. Några kalla blev genast några till och sedan var kvällen igång. Champagnekorken slog i taket som ett symboliskt startskott för en fin afton. En afton som bjöd på ett stormöte på tvn och flera stormöten i tv-soffan. Dodde var hemkommen från utomlands och bidrog med flera glädjestunder. Det mest kära återseendet stod dock Johan Backlund för då han efter lång frånvaro tog plats i soffan. Med sig hade han tre kilo skägg och tio öl. Hasse hade han också med sig men han smet ut ganska snabbt.

Med i soffan var också Christian. Vi trodde alla att han skulle leva ut fullständigt men han valde att ligga lågt. Istället var det Snygglisa som tog kommandot och förde konstant ett resonemang om huruvida Cronaldo nopprar sina ögonbryn eller ej. Tröttsamt. Tack och lov avbröt Ung henne och tog tillfället i akt och visade sina bästa imitationer och andra fräcka tricks från the hood. Mer uppskattat.

Det blev tid för bekännelser av de allra mest pinsamma slag. Dodde vände sig mot sin reskamrat Ung och utbrast hur mycket han ångrade när de åt sand i Aiya Napa. Att Svensson halsade poolvatten var dock inget han ångrade, eller? Jag ångrar ingenting.

Det är här det traditionella stycket börjar. När jag på ett fyndigt sätt försöker säga samma jävla sak varenda gång. Ja, vi gick till Kockar igår också. Det var inga stormiga hav, inga kaptener och inget sådant skitsnack. Det var fullt ös och hade Talangjuryn befunnit sig på dansgolvet så hade vi haft ett stort antal finalister. Jag hade nog också hamnat i tv, fast jag hade tveklöst tillhört den talanglösa skalan. Jag är bättre på att se tokigt fräck ut vid baren. Killen som slänger in banangroggar och charmar alla med sin fabulösa hållning. Gåsen intygar.

Kaldis försökte connecta med dealern men det blev inget lyckat resultat på den fronten, bättre gick det ekonomiskt och snart har han tillräckligt med startkapital för att förverkliga sin dröm. På tal om drömmar så var våran drömprins Gåsen på ett strålande humör då han bemästrade dansgolvet på ett fantastiskt sätt. Backis ville göra likadant och pumpade sig full på redbull för att få bli som sin bevingade livskamrat men det resulterade inte i någon magi. Däremot i en fullfjädrad fylla.

Gåsen kände sig hotad på Kockar efter att ha blivit halvt attackerad av en ångvält och bestämde sig för att ta sig till Malt. Efter ett tag hängde segertåget efter och jag hamnade med honom och världens längsta man vid spelautomaten. Efter att ha insett att min förmåga inte skulle räcka till så vände jag mig mot Gåsen. Vinst direkt och på nästa försök gick han på knock out. En saftig smäll senare så slocknade hela skärmen och jag fick mentalt vinka adjö till mina pengar. Gåsen mumlade något om att han förväxlade det hela med ett sådant boxningsspel som han spenderade en hel sommar med i sin barndom. Sedan försvann han och Svensson hemåt..

Jag hittade en skäggig stackare i ett gathörn på vägen hem och slängde mina sista växelpengar åt det hållet. Ni kan ana hur förvånad jag blev när den skäggiga lilla varelsen utbrast "Hej Henrik Carlsson!" och gjorde mig sällskap men lät pengarna ligga kvar. Den otroliga vandringen startade här. Jag fann Emma och vi pratade om svunna tider, Håkan Hellström och Tanzanias export. Mer om de två förstnämnda kanske. Efter att länge och väl ha konverserat på utsidan Combi så avbröt Backis oss med ett frågvist sms. Vi återupptog vandringen men tog ännu en paus vid busstationen.

I ett hav av taxibilar, sällskap och fylla så gjorde vi succé. Andra avenyn-kändisar varvades med en rimkavalkad från Backis som rev ner applåder och skratt. Efter detta så kände taxin sig redo för att plocka upp vårat sällskap så vi fortsatte vidare längs stigen som leder mot min boning. Nästa möte blev med tidningsbudet. En oerhört käck kille som lät oss få en tidning. Han imponerades av våran fylla och meddelade att han själv hade ett lock att knäppa när han kom hem. Varför i helvete han ville börja dricka öl en söndagmorgon förtäljer inte historien. Slutligen nådde vi dörren och lämnade en lång men oerhört händelserik kväll bakom oss.

Idag har tjugo år gått sedan ägget kläcktes och en livrädd liten befjädrad skrutt med stora, spretande ögon utbrast "Vad fan händer?". Sedan dess har världen tagit enorma kliv, och det har han också. Med sitt bo i Kärra har han lärt sig livets värdefulla läxor. Du skall parkera din bil på ett lämpligt sätt, du skall bjuda på din magnum och du skall göra det med finess. Allt detta är läxor som inte på något sätt har varit självklara till en början, men medan tiden har haft sin gång har Gåsen stämt upp i en framgångssång. Han har passerat varenda hinder med Gunde Svans envishet och klivit över mållinjen som en vacker vinnare varje gång. Det är exakt samma resa som de bibliska hjältarna har vandrat, men ingen av dom har gjort det med samma självklarhet som vår gode vän Sebastian. När Gåsen berömmer dina tuttar, då lyssnar du. När Gåsen kallar dig Hit n' Run, då ler du. När Gåsen säger att du är den stiligaste av oss allihopa, då ber du honom säga samma sak dagen efter. Fast det finaste av allt, det är att han alltid har representerat den renaste formen av ärlighet. Livet är för kort för att ägna sig åt annat.

Så nästa gång ni ser Gåsen på stan, iförd en rosa hjälm och en damhalsduk, så ska ni med ett leende titta upp mot himlen och tacka våran skapare för att Du har fått den enorma äran att få vandra på jorden samtidigt som Gåsen är här och genomför stordåd efter stordåd. Vi andra ska vara lyckliga över att få plocka brödsmulorna som slängs omkring våran favoritfågel, få ta del av skatterna.

Tonåren är över. De har säkerligen (snarare uppenbarligen) bjudit på många spännande kapitel i livet. Fast boken skall fortsätta skrivas och vi vet alla att det väntar många fler fina ögonblick, fler galenskaper. Därför känns det fantastiskt att vara med när ännu ett kapitel dyker upp, varför inte på Gessles After Beach i sommar? Grattis som fan, Gåsen.

Jesus dog och återuppstod under påskhelgen. Samma sak kan sägas om Gåsen och hans lärjungar, som efter ett bestialiskt firande på fredagkvällen vaknade upp med en extremt närvarande bakfylla. Trots det så var det Påskafton och plikten kallade. Kaptenen skrek "Alle man på däck" två kvällar på raken och skeppen fylldes för att sedan bege sig ut på de stormiga haven.

Långfredagen, en sorts uppesittarkväll. En formtoppare inför den stora dagen. Det var ju tvunget att utnyttjas, så vi drog ihop ett gäng döskallar och kraschade i vårat vardagsrum. En långväga gäst, Scarface, var där, så var även Gås, Dodde och hans flickvän (vad hette hon nu igen?). Kappo hade sin plats i soffan och Apel gjorde ett gästspel. Lägg till tre påskkärringar med Nea i spetsen och du har ett par, tre hjärnceller.

Jag var bara närvarande på fredagen, det finns det många som är glada för. Gåsen hade the night of his life på lördagen och vaknade upp blå som en smurf och med en kraftig värk i röven. Då sov han ändå inte i min säng den natten. Nea var ute och svingade, de andra tjejerna flög som käglor på krogen, ensam kvar stod Svensson och bättrade på sin fylla för att få så kraftig ångest som möjligt dagen efter. Fast nog om lördagen, jag håller mig till det som är sant och sanningen finns alltid i mitt synfält, det är bara den jag förmedlar.

Då dagen hade spenderats med ledig tid så fanns det gott om kraft i våra sinnen. Det var som upplagt för en komplett åktur, gruppen smälte ihop till ett stort urskenat tåg som var på väg i rasande fart in i ett dimmigt inferno. Vi hade alla löst en första klass-biljett med extra allt, för glasen fylldes ständigt på och om det hördes inga klagomål. Det var vackert. Att ett lock Norrlands guld mystiskt försvann var en miss, fast nog tyckte en stor del av gänget att det var skönt att vara sig själv för en stund.

Dodde, min stora bloggkonkurrent, var i fantastisk form. Den mannen är ett föredöme och en tvättäkta lirare. Desstuom förvånansvärt lik Dolph. Han såg snabbt att Gåsen låg inne med en jäkla luftgit... nä, luftis. Det påpekade han för sin vän Kalle innan han svepte i sig lite dryck. Hans tjej satt bredvid och funderade på att köpa en ny lott, även om det inte skulle bli någon vinst så måste det till och med finnas andra nitlotter som är bättre.

På Kockar var det en hitkavalkad från stereon och inte ens jag kunde hålla mig ifrån dansgolvet, något som jag bittert ångrar idag. Och imorgon, och dagen efter det. Apel, känd från tv-programmet Hål i väggen, tackade ganska snabbt för sig. Jag och Scarface smällde i oss banangroggar och vingdryck under tiden och hade det riktigt, riktigt bra. Om det var därför långfredagen inte levde upp till sitt namn, tvärtom så gick tiden väldigt fort och helt plötsligt stod vi på busstationen och förhandlade taxipriser på ett fantastiskt effektivt sätt, och fick skjuts hem till dörren. Vaknade upp till en lördag som inte kommer att dokumenteras, ni får helt enkelt ha er egen version av den kvällen.

Förresten, Ivar var lugn den här helgen också. Godnatt.

Prognosen var oroande. Det talades om storm på Kungälvs hav. Det var därför av säkerhetsskäl som Gåsen dök upp med 24 sjömän i sitt sällskap. 24 små sjömän som i rask takt tog kontroll över honom och vred upp partymetern på max. Det blev en rivstart som satte prägel på hela kvällen, med en sådan omedelbar tempohöjning så var bromsarna inte att tänka på längre. Det var all-in med hedern som insats och jag förlorade allt. Somnade i Gåsens famn medan han pillade mig i håret. Men nog hände det en hel del matnyttigt längs vägen.

Samlingen skedde hos Pablo i huset mitt emot. Dodde var där med sin partner och körde med sina tricks. Jag förundrades ännu en gång om hur idioti verkar rinna i ådrorna, funderade ett kort tag på om Svensson är lika galen, men när man ser hans sår i pannan idag som han inte kan förklara så fick funderingarna ett hastigt slut. Dodde hade kvällen innan sagt till mig att han skulle sköta spritinköpet, det var ingenting jag behövde fundera på. Fast någon sprit fanns ej att finna så det var tur att kaptenen var på plats. Han sviker åtminstone inte, möjligtvis att han får minnet att svika istället, men den smällen är man ju uppenbarligen väldigt beredd på att ta.

Gåsen hade fått lära sig att fint folk kommer sent så han väntade lite innan han dök upp och slängde i sig några groggar från mig. Han mumlade något om att inget fick gå till spillo, men det brukar ju snarare vara hans signum, skumt. Nicole fick ingen övernaturlig aha-upplevelse där hon plötsligt förstod allt, tack och lov var hon ändå på ett superbt humör. Det var även jag, då jag för en kväll lämnade det ensamma singellivet bakom mig. Linnea tog på sig rollen som flickvän och skötte det alldeles galant, hjärtat slog passionerat och pumpade runt alkoholen i mig på ett synnerligen effektivt sätt.

På vägen från förfesten fick Svensson testa klätterväggen utanför och utförandet var mycket stabilt, sämre gick det när han snurrade runt vid bankomaten för att sprida ut spriten för att istället falla på ändalyktan. Sådana pinsamheter fick mig och mitt snuttegull att lämna sällskapet för att handla korv. Vi träffade en norska som pratade danska och den nordiska andan föll på. Jag lyckades övertyga henne om att min danska var genuin men avslöjade relativt snabbt bluffen.

Att bo med Svensson gör bloggandet lite klurigare. På vilket sätt? Det är enkelt. Att leva med honom är självklart en prövning, att stå ut med hans totala inkompetens är en ständig slitning på det mentala. Då får man idén att supa sig till hans nivå för att klaffa bättre. Resultatet blir en överdriven fylla som röjer undan minnena och när bloggpennan fattas så dansar den knappast av egen maskin. Nåja, det är bara en teori, ett sidospår. Nu fortsätter kvällens skildringar.

Väl på plats på Kockar så prövade Gåsen sina vingar på dansgolvet och vi fick bevittna ett fantastiskt skådespel. Allt det vackra med naturen förenades med krogens dofter och instinkter, det hela resulterade i en känslomässig vind som gjorde Gåsens flyguppvisning till en total succé. Att bara vara där fick mig på ett lysande humör och jag kände kärleken i min kropp, ett kvinnligt leende kan vara vackrare än vilken solnedgång som helst. Medan jag var full och förälskad så markerade Svensson på nytt revir. Den här gången pissades det dock inte in utan han placerade sina vunna marker runt baren. Baren är hans jaktmarker och han sitter inne på en jäkla bössa.

Gåsen gick aldrig i mål den här helgen. Han meddelar att han förlorade på mållinjen mot en jävla halsduk. Jag tycker han är lite hård mot sig själv, det var trots allt självaste Zlatan han tävlade mot. En motståndare med en enorm näsa för det sociala spel och fiske som utspelar sig i Kungälvs nattliv. Kanske lyckades jag trösta honom då han fick äran att sova i min säng under natten.

Varje kväll har sitt slut och när jag promenerade hemåt så mötte jag Pablo som hade ett välkänt symptom efter en kväll med vårat gäng. Han blödde ur örat. I övrigt kan det konstateras att så länge man lär sig av sina misstag så var den här helgen oerhört lärorik. Känner ändå att det finns ännu mer att lära, fast det kommer nog fler tillfällen till det. Som den store filosofen Gåsen sa: Det är för fan lördag nästa helg!

- Fan vad skönt det ska bli att vara ledig på fredag, fast det kommer att göra ont att bli tatuerad i två timmar, säger Svensson.
- Jag hade fan kunnat tatuera in en kuk i pannan för att få vara ledig på fredag, kontrar Henrik.

Kanske att jag överdrev lite?

"Man får aldrig se snopp på tv ju"
Nea den snea (Linnea!)

Nicole bidrog inte med några citat. Hon satt mest tyst av förundran och fattade ingenting. Gåsen bjöd på tillräckligt med citat för ännu ett långt inlägg men det finns det inte tid för. Godnatt.

Jag ska gå rakt på sak, Nea den snea är ett fantastisk smeknamn. Men ett bloggnamn är det inte, ett bra bloggnamn präglas av en säregen melodi och en mystik du annars bara kan uppleva i djungeln. Så ett namn behöver alltså serveras. Svensson säger varsågod från sig sig själv men utan att leverera. Den tunga bördan hamnar på mina axlar, lyckligtvis är jag lite starkare idag än igår. Igår var betongkepsen som gjuten vid min skalle. Fast inte är det någon glamour över en bakfylla, vi slänger oss över lördagkvällen. En orgie i sprit, skitsnack, dålig dans och vilseledanden.

En lördagkväll som skulle bli en stillsam sådan. Det var åtminstone vad vi sa. Fast tanken i bakhuvudet talade om för oss att det knappast var aktuellt. Det vore slöseri av kvalitet att inte släppa loss oss två herrar. Att ha oss innesittandes en helg är kanske inte ett brott, det är inte värre än att ladda hem en film, men nog är det roligare att höra Svensson säga varsågod än att se på en rippad rulle? Nog är det roligare att höra mig dra samma skämt för garderobsgubben ännu en gång, med lika dämpad respons som vanligt? Nog är det ett jävla under att vi inte är inspärrade än. Fast i helgen var det nära, hade inte männen i de vita rockarna fått in ett tips om att Gåsen var i Lund hade vi nog varit fast. Att han flugit söderut var såklart en stor miss, men hans uppdrag som schlagerrapportör var tvunget att fullföljas. Kaptenen fick istället hänga med oss och även om det var trevligt så kändes det ändå ganska snabbt.. tomt.

Vi hade inte mycket alkohol hemma i huset. Tack och lov så var inte Gåsen här så all sprit kom till användning, ingenting hälldes ut.

Svensson vill reta mig och säga att jag i helgen gick från klarhet till klarhet. Tyvärr verkar minnet fungera precis tvärtom. Den vanliga oasen av bloggmaterial har drabbats av torka, kvar finns bara en öken. Jag hade kunnat sätta mig ner, tagit fram min spade och min hink, dragit en vals om att Gåsen hånglade upp både en kapten och en polack, men jag avstår. Jag kan gotta mig i att Chrickes färdigheter när det kommer till att fixa efterfest är på samma nivå som den gode Hjalmars högerfot. Tur att han åtminstone dansar på ett sådant sätt att tjejerna runtomkring faller omkull av förtjusning.

Veckans groggtips? Avloppsröret. Fråga efter den näst äckligaste groggen i baren och den är snart i din ägo. Den var trots namnet inte god alls. Svensson slog till med sin strålande logik, groggen var äcklig och skall därför halsas, inte ställas åt sidan. Jag följde hans exempel och lider fortfarande av sviterna.

Förlåt alla läsare som var på Kockar i helgen. Jag hörde att jag hotat en mängd personer om en eventuell uthängning här på bloggen. Något sådant är dock inte aktuellt, det är inget som förekommer på den här sidan. Ingen har än så länge blivit uthängd här och så ska det förbli. Förlåt. (Tappade du näbben nu, Gåsen?)

Långeman promenerade till baren och tillbaka, ofta och länge. Han var ännu en gång längst på stället. Snygglisa fortsatte sin fina trend och kunde än en gång glänsa med sin närvaro. Det hann jag uppfatta mellan mina och Svenssons rundor. Kaldis var på nya klubben Free Cocks och rapporteras ha haft munnen full. Jag vet inte vad som menas med det.

Jag vandrade hem med Knöös under min arm men lyckades ännu en gång gå fel. Vi var nog inte riktigt framme vid Skafferiet, men nog var det nära. En vändning senare var vi åtminstone hemma och shottade fram John Blund. Dagen efter såg vi på paralympics-hockey. Om det var Norge eller Tyskland som spelade vet inte Knöös, han vet bara att Bulgarien ligger vid Spanien. Det visste inte jag.


"Min fullhet är fan full, men din fullhet, den är fan svinfull."
Jag försöker föra ett resonemang med Svensson men misslyckas nog.