Svensson - Så mycket mer än bara pucko
Sedan fyrtiotalet har åsikten om att det finns olika raser bland människan inte varit helt rumsren. Vad det beror på tänker jag inte ge mig in på, men jag anar att det har något med det aktuella ämnet mustascher att göra. Nåja, jag är inte längre lika övertygad om att vi alla är stöpta i samma form. Jag har mött en man som är ur norm. Vi snackar kanske inte om något ess i kortleken. Snarare jokern som allt som oftast inte ens får vara med när det är dags för kortspel. Lika glad är han för det. Vi talar om snubben som titulerar sig sambo i min omgivning. Mannen, myten, legenden. Niclas Svensson.
Sedan den brutna förlovningen har det runnit mycket vatten under livets alla broar. Tårarna har torkat och känslorna har slutat svalla. Det är dags för en reflektion, en psykologisk redovisning av en person som har så mycket kärlek att ge att han till och med kan finna attraktion i en krukväxt. Det här är killen som med ett rappt och oerhört sakligt vokabulär kan snacka sig igenom en bulgarisk passkontroll med bara ett enda ord. Det är med den sortens elegant briljans han rider på livets våg.
Det kan snabbt konstateras att hästarna hans springer oerhört fritt i hagen, i stallet har de inte funnits på flera år. Kanske är det hans stora respekt för djurens värld som gör att han ger dessa hästar en sådan frihet. Respekten kompletteras av en väldig nyfikenhet till djuren, en törst på kunskap som aldrig tycks släckas trots otaliga timmar framför animal planet. Oväntat nog är det inte aporna som tillhör favoriterna utan det tycks vara lejonen som frambringar störst intresse framför teven.
Svensson lider av ett unikt syndrom kallat "klockan två betyder hej då". Det kan beskrivas som så att vid en kväll på krogen så visar han prov på att han är en skärpt herre och han tycks vara överallt och i bästa fall uppföra sig relativt väl. Kanske inte helt rumsren men ändå en social fena. Men efter ett tag börjar något hända. Klockan slår två och han blir mentalt tvungen att gå. Minnet är det första som försvinner och det kommer inte tillbaka alls. Sedan försvinner blicken iväg och ögonen blir lika tomma som glasen blivt under kvällen. Presenteras ytterligare några groggar vid det skedet så försvinner även alla ansiktsuttryck. En fantastisk vits från mitt håll framkallar inget leende, ett mord framför ögonen är inte nog för en grimas. Toppen är nådd vid det skedet. Lättare symptom kan också visa sig om man placerar honom framför en dator för då tycks sinnesnärvaron sjunka något oerhört.
Övriga tiden är det dock en klockren herre som kan få för sig att säga precis vad som helst. Ingen annan kan följa samma stig för där kan bara en gå och det är han. Och han gör det med stil.
Sedan den brutna förlovningen har det runnit mycket vatten under livets alla broar. Tårarna har torkat och känslorna har slutat svalla. Det är dags för en reflektion, en psykologisk redovisning av en person som har så mycket kärlek att ge att han till och med kan finna attraktion i en krukväxt. Det här är killen som med ett rappt och oerhört sakligt vokabulär kan snacka sig igenom en bulgarisk passkontroll med bara ett enda ord. Det är med den sortens elegant briljans han rider på livets våg.
Det kan snabbt konstateras att hästarna hans springer oerhört fritt i hagen, i stallet har de inte funnits på flera år. Kanske är det hans stora respekt för djurens värld som gör att han ger dessa hästar en sådan frihet. Respekten kompletteras av en väldig nyfikenhet till djuren, en törst på kunskap som aldrig tycks släckas trots otaliga timmar framför animal planet. Oväntat nog är det inte aporna som tillhör favoriterna utan det tycks vara lejonen som frambringar störst intresse framför teven.
Svensson lider av ett unikt syndrom kallat "klockan två betyder hej då". Det kan beskrivas som så att vid en kväll på krogen så visar han prov på att han är en skärpt herre och han tycks vara överallt och i bästa fall uppföra sig relativt väl. Kanske inte helt rumsren men ändå en social fena. Men efter ett tag börjar något hända. Klockan slår två och han blir mentalt tvungen att gå. Minnet är det första som försvinner och det kommer inte tillbaka alls. Sedan försvinner blicken iväg och ögonen blir lika tomma som glasen blivt under kvällen. Presenteras ytterligare några groggar vid det skedet så försvinner även alla ansiktsuttryck. En fantastisk vits från mitt håll framkallar inget leende, ett mord framför ögonen är inte nog för en grimas. Toppen är nådd vid det skedet. Lättare symptom kan också visa sig om man placerar honom framför en dator för då tycks sinnesnärvaron sjunka något oerhört.
Övriga tiden är det dock en klockren herre som kan få för sig att säga precis vad som helst. Ingen annan kan följa samma stig för där kan bara en gå och det är han. Och han gör det med stil.
Kommentarer
Trackback
