Solen skiner och jag är bajenödig
Det var så han sa det. Där låg vi på Smögens klippor och kände havets salt i luften kombinerat med fiskmåsar som flög runt i tyska formationer på himlen. Längre bort låg krossat glas som en påminnelse om dagen som passerat dessförinnan. Det hade firats midsommar och hela västkusten låg alldeles tyst dagen efter, kvar låg tomflaskor, tomma lögner och bakfulla ungdomar. Fast solen sken, och Johan, han var bajenödig.
Midsommaren hade inte ett jäkla skit med sill, gräslök och färskpotatis att göra. Det hade dukats bort och ersatts av mcdonalds och en fantastisk samling av öl. Även lite drickyoghurt och ett par äpplen hade släpats med av Chrille Buögballe. Först kvällen innan hade taktiken tagits fram och alla sov lite spänt den natten. När tuppen hade sjungt klart så hämtades den stilfulla Chryslern upp och resan tog fart längs med Sveriges västra kust. Första stoppet (utöver alla jävla pissepauser) skedde i Uddevalla där en sjukt förväntansfylld Brohammed plockades upp. Han guidade oss sedan resten av vägen och passade bl.a på att visa upp det mytomspunna självmordsberget. Tagna av den storslagna vyn och med bubblande förväntningar innanför västen gled vi in och Danne hängde konstant över tutan för att locka till sig brudarnas uppmärksamhet, fast frågan är om inte de tre mohikanerna löste det rätt bra även utan tuta. Även Göteborgs bloggelit hade tagit sig till Smögen för att få en skymt av dem banbrytande hårkreationerna.
Bilen parkerades och därmed var sovplatsen inringad på kartan. Vi tog oss ner till Bryggan som under kvällen skulle förvandlas till en enda lång parad av sprit och fest. Fast nu i början var det mest en isande blåst som gjorde sig påmind och la sig som en ispåse på våra axlar. I takt med att fler och fler folk hittade dit och medan spriten la en varm filt runt varje själ så blev leendena bara bredare och bredare. Danne uppfostrade några moppegamla norrmän med öl och cigg medan jag lyssnade uppmärksammat på deras sätt att tala för att senare under kvällen anamma språket med en oerhörd bravur. Snart var vårat hörn av bryggan fylld av folk och det var brassestolar och ölburkar överallt. Mitt på bryggan satt också en liten katt och mjau:ade snällt åt alla tjejer som vandrade förbi.
Det enda som saknades där och då var lite pumpande musik och lite varmare kläder. Jag och Chrille Buögballe gick och hämtade det senare och passade på att köpa oss varsinn korv längs vägen. Det blev ett riktigt hallelujah-moment och vi turades om att lyfta fenomenet till skyarna. När vi sedan hittade tillbaks till stället så möttes vi av en fet ljudbild. Några snubbar hade hittat dit med en högtalarvagn och det dansades vilt.
Nästa äventyr som det bjöds på var när blåsan började växa och bli stor som en omogen honungsmelon. Det var läge att finna det ultimata stället att pissa och Brohammed gjorde ingen besviken. Upp på ett berg, bakom en sjöbod. Ett sjuhelvetes klättrande bjöds det på och även om det gick vägen i början av kvällen så förstod man ändå att det inte skulle bli lättare senare när ölen gjort sitt. Chricke spelade in en instruktionsfilm med Danne i huvudrollen om hur man skulle klättra. Det hjälpte inte. Snart låg Chricke där efter en vurpa, han var dock snäll nog att varna mig men sekunden senare ramlade jag och fastnade mellan huset och berget och fick dessutom en ond hand på köpet. Med ledsen min tog jag mig tillbaks och ökade alkoholintaget.
Efter att ha samlat kraft ett tag så tog jag Johanna under armen och levde mig in i rollen som lögnhals. Johanna var känd från idol och jobbade på Rix FM, och alla trodde oss. Vi fick folk att sjunga och be snällt om intervjuer. Vi ljög oss hungriga och gick för att hitta en baguette var, efter ett misslyckat försök att förhandla till sig en banan på köpet så skiljdes vi och jag tog sällskap av Backis. Det var här jag förvandlades till norrman. Vi träffade en tjej med tillhörande skåning och började snacka, trots att skåningen ville få bort oss då de tydligen skulle röka. Jag pratade norska på ett övertygande sätt och tjejen trodde minsann inte Backis när han sa att jag inte var från lusekoftelandet utan konstaterade att "jag har aldrig träffat någon som är så norsk". Jag var stolt som en björn.
Danne däremot, han var hungrig som en björn. En hamburgare, två pommestallrikar och en baguette smög sig snabbt ner i magen på honom. Sällskapet hittade till en krog och bara Marina satt själv utanför och blev utfrågad av en random snubbe. Jag dök in och ljög vidare på norska och firade stora framgångar. Sedan höjde jag ribban ytterligare och låtsades vara en homosexuell, norsk man. Där någonstans tar jag avstånd från alla mina handlingar. Folk började leta sig hemåt och bara jag och Chricke blev kvar. Vi träffade en norsk drugdealer och Askungen innan vi också for hemåt. Vi hittade bilen och jag somnade snabbt. Chricke och Sanders sov till fyra på natten innan de tog sig ut på parkeringen och drack yoghurt för att sedan promenera längs båthamnen medan vi andra snarkade vidare.
Vi vaknade till liv och Punk-Backis väckte några tjejer genom att slänga fram ballen åt deras håll. Vi försvann ner till havet och la oss i solen. Brohamed låg tyst och bättrade på brännan. Chricke låg påklädd och gjorde precis tvärtom. Danne sprang runt som en fyraåring och letade efter glas och bomull. Jag och Backis låg och busade på en gemensam filt. Stackars Sandra fick vara ögon- och öronvitte till skiten. Alltmedan muterade jättemåsar noga studerade vårat beteende. Vi alla mådde väldigt bra och allt kändes väldigt fint och midsommarhelgen var hemskt lyckad. Ska man sammanfatta hela helgen i en mening så gör man det som filosofen Backis skulle ha gjort. Man konstaterar att solen sken, och Backis, han var bajenödig.
Midsommaren hade inte ett jäkla skit med sill, gräslök och färskpotatis att göra. Det hade dukats bort och ersatts av mcdonalds och en fantastisk samling av öl. Även lite drickyoghurt och ett par äpplen hade släpats med av Chrille Buögballe. Först kvällen innan hade taktiken tagits fram och alla sov lite spänt den natten. När tuppen hade sjungt klart så hämtades den stilfulla Chryslern upp och resan tog fart längs med Sveriges västra kust. Första stoppet (utöver alla jävla pissepauser) skedde i Uddevalla där en sjukt förväntansfylld Brohammed plockades upp. Han guidade oss sedan resten av vägen och passade bl.a på att visa upp det mytomspunna självmordsberget. Tagna av den storslagna vyn och med bubblande förväntningar innanför västen gled vi in och Danne hängde konstant över tutan för att locka till sig brudarnas uppmärksamhet, fast frågan är om inte de tre mohikanerna löste det rätt bra även utan tuta. Även Göteborgs bloggelit hade tagit sig till Smögen för att få en skymt av dem banbrytande hårkreationerna.
Bilen parkerades och därmed var sovplatsen inringad på kartan. Vi tog oss ner till Bryggan som under kvällen skulle förvandlas till en enda lång parad av sprit och fest. Fast nu i början var det mest en isande blåst som gjorde sig påmind och la sig som en ispåse på våra axlar. I takt med att fler och fler folk hittade dit och medan spriten la en varm filt runt varje själ så blev leendena bara bredare och bredare. Danne uppfostrade några moppegamla norrmän med öl och cigg medan jag lyssnade uppmärksammat på deras sätt att tala för att senare under kvällen anamma språket med en oerhörd bravur. Snart var vårat hörn av bryggan fylld av folk och det var brassestolar och ölburkar överallt. Mitt på bryggan satt också en liten katt och mjau:ade snällt åt alla tjejer som vandrade förbi.
Det enda som saknades där och då var lite pumpande musik och lite varmare kläder. Jag och Chrille Buögballe gick och hämtade det senare och passade på att köpa oss varsinn korv längs vägen. Det blev ett riktigt hallelujah-moment och vi turades om att lyfta fenomenet till skyarna. När vi sedan hittade tillbaks till stället så möttes vi av en fet ljudbild. Några snubbar hade hittat dit med en högtalarvagn och det dansades vilt.
Nästa äventyr som det bjöds på var när blåsan började växa och bli stor som en omogen honungsmelon. Det var läge att finna det ultimata stället att pissa och Brohammed gjorde ingen besviken. Upp på ett berg, bakom en sjöbod. Ett sjuhelvetes klättrande bjöds det på och även om det gick vägen i början av kvällen så förstod man ändå att det inte skulle bli lättare senare när ölen gjort sitt. Chricke spelade in en instruktionsfilm med Danne i huvudrollen om hur man skulle klättra. Det hjälpte inte. Snart låg Chricke där efter en vurpa, han var dock snäll nog att varna mig men sekunden senare ramlade jag och fastnade mellan huset och berget och fick dessutom en ond hand på köpet. Med ledsen min tog jag mig tillbaks och ökade alkoholintaget.
Efter att ha samlat kraft ett tag så tog jag Johanna under armen och levde mig in i rollen som lögnhals. Johanna var känd från idol och jobbade på Rix FM, och alla trodde oss. Vi fick folk att sjunga och be snällt om intervjuer. Vi ljög oss hungriga och gick för att hitta en baguette var, efter ett misslyckat försök att förhandla till sig en banan på köpet så skiljdes vi och jag tog sällskap av Backis. Det var här jag förvandlades till norrman. Vi träffade en tjej med tillhörande skåning och började snacka, trots att skåningen ville få bort oss då de tydligen skulle röka. Jag pratade norska på ett övertygande sätt och tjejen trodde minsann inte Backis när han sa att jag inte var från lusekoftelandet utan konstaterade att "jag har aldrig träffat någon som är så norsk". Jag var stolt som en björn.
Danne däremot, han var hungrig som en björn. En hamburgare, två pommestallrikar och en baguette smög sig snabbt ner i magen på honom. Sällskapet hittade till en krog och bara Marina satt själv utanför och blev utfrågad av en random snubbe. Jag dök in och ljög vidare på norska och firade stora framgångar. Sedan höjde jag ribban ytterligare och låtsades vara en homosexuell, norsk man. Där någonstans tar jag avstånd från alla mina handlingar. Folk började leta sig hemåt och bara jag och Chricke blev kvar. Vi träffade en norsk drugdealer och Askungen innan vi också for hemåt. Vi hittade bilen och jag somnade snabbt. Chricke och Sanders sov till fyra på natten innan de tog sig ut på parkeringen och drack yoghurt för att sedan promenera längs båthamnen medan vi andra snarkade vidare.
Vi vaknade till liv och Punk-Backis väckte några tjejer genom att slänga fram ballen åt deras håll. Vi försvann ner till havet och la oss i solen. Brohamed låg tyst och bättrade på brännan. Chricke låg påklädd och gjorde precis tvärtom. Danne sprang runt som en fyraåring och letade efter glas och bomull. Jag och Backis låg och busade på en gemensam filt. Stackars Sandra fick vara ögon- och öronvitte till skiten. Alltmedan muterade jättemåsar noga studerade vårat beteende. Vi alla mådde väldigt bra och allt kändes väldigt fint och midsommarhelgen var hemskt lyckad. Ska man sammanfatta hela helgen i en mening så gör man det som filosofen Backis skulle ha gjort. Man konstaterar att solen sken, och Backis, han var bajenödig.
Svensson - Så mycket mer än bara pucko
Sedan fyrtiotalet har åsikten om att det finns olika raser bland människan inte varit helt rumsren. Vad det beror på tänker jag inte ge mig in på, men jag anar att det har något med det aktuella ämnet mustascher att göra. Nåja, jag är inte längre lika övertygad om att vi alla är stöpta i samma form. Jag har mött en man som är ur norm. Vi snackar kanske inte om något ess i kortleken. Snarare jokern som allt som oftast inte ens får vara med när det är dags för kortspel. Lika glad är han för det. Vi talar om snubben som titulerar sig sambo i min omgivning. Mannen, myten, legenden. Niclas Svensson.
Sedan den brutna förlovningen har det runnit mycket vatten under livets alla broar. Tårarna har torkat och känslorna har slutat svalla. Det är dags för en reflektion, en psykologisk redovisning av en person som har så mycket kärlek att ge att han till och med kan finna attraktion i en krukväxt. Det här är killen som med ett rappt och oerhört sakligt vokabulär kan snacka sig igenom en bulgarisk passkontroll med bara ett enda ord. Det är med den sortens elegant briljans han rider på livets våg.
Det kan snabbt konstateras att hästarna hans springer oerhört fritt i hagen, i stallet har de inte funnits på flera år. Kanske är det hans stora respekt för djurens värld som gör att han ger dessa hästar en sådan frihet. Respekten kompletteras av en väldig nyfikenhet till djuren, en törst på kunskap som aldrig tycks släckas trots otaliga timmar framför animal planet. Oväntat nog är det inte aporna som tillhör favoriterna utan det tycks vara lejonen som frambringar störst intresse framför teven.
Svensson lider av ett unikt syndrom kallat "klockan två betyder hej då". Det kan beskrivas som så att vid en kväll på krogen så visar han prov på att han är en skärpt herre och han tycks vara överallt och i bästa fall uppföra sig relativt väl. Kanske inte helt rumsren men ändå en social fena. Men efter ett tag börjar något hända. Klockan slår två och han blir mentalt tvungen att gå. Minnet är det första som försvinner och det kommer inte tillbaka alls. Sedan försvinner blicken iväg och ögonen blir lika tomma som glasen blivt under kvällen. Presenteras ytterligare några groggar vid det skedet så försvinner även alla ansiktsuttryck. En fantastisk vits från mitt håll framkallar inget leende, ett mord framför ögonen är inte nog för en grimas. Toppen är nådd vid det skedet. Lättare symptom kan också visa sig om man placerar honom framför en dator för då tycks sinnesnärvaron sjunka något oerhört.
Övriga tiden är det dock en klockren herre som kan få för sig att säga precis vad som helst. Ingen annan kan följa samma stig för där kan bara en gå och det är han. Och han gör det med stil.
Sedan den brutna förlovningen har det runnit mycket vatten under livets alla broar. Tårarna har torkat och känslorna har slutat svalla. Det är dags för en reflektion, en psykologisk redovisning av en person som har så mycket kärlek att ge att han till och med kan finna attraktion i en krukväxt. Det här är killen som med ett rappt och oerhört sakligt vokabulär kan snacka sig igenom en bulgarisk passkontroll med bara ett enda ord. Det är med den sortens elegant briljans han rider på livets våg.
Det kan snabbt konstateras att hästarna hans springer oerhört fritt i hagen, i stallet har de inte funnits på flera år. Kanske är det hans stora respekt för djurens värld som gör att han ger dessa hästar en sådan frihet. Respekten kompletteras av en väldig nyfikenhet till djuren, en törst på kunskap som aldrig tycks släckas trots otaliga timmar framför animal planet. Oväntat nog är det inte aporna som tillhör favoriterna utan det tycks vara lejonen som frambringar störst intresse framför teven.
Svensson lider av ett unikt syndrom kallat "klockan två betyder hej då". Det kan beskrivas som så att vid en kväll på krogen så visar han prov på att han är en skärpt herre och han tycks vara överallt och i bästa fall uppföra sig relativt väl. Kanske inte helt rumsren men ändå en social fena. Men efter ett tag börjar något hända. Klockan slår två och han blir mentalt tvungen att gå. Minnet är det första som försvinner och det kommer inte tillbaka alls. Sedan försvinner blicken iväg och ögonen blir lika tomma som glasen blivt under kvällen. Presenteras ytterligare några groggar vid det skedet så försvinner även alla ansiktsuttryck. En fantastisk vits från mitt håll framkallar inget leende, ett mord framför ögonen är inte nog för en grimas. Toppen är nådd vid det skedet. Lättare symptom kan också visa sig om man placerar honom framför en dator för då tycks sinnesnärvaron sjunka något oerhört.
Övriga tiden är det dock en klockren herre som kan få för sig att säga precis vad som helst. Ingen annan kan följa samma stig för där kan bara en gå och det är han. Och han gör det med stil.
