bigcitylifeinkungalv

Den här kvällen hade snackats upp länge. Chricke och jag var taggade till tänderna redan innan veckan hade hunnit starta. På lördag ska jorden snurra snabbare än vanligt lovade vi varandra. Till vår hjälp hade vi en bevingad vän och två flaskor rom av märket Barracuda. En etikett på en sådan nivå som min bildlärare antagligen hade förväntat sig om någon gett mig uppdraget att styra upp något. Fast så är det ju inte utsidan som räknas, Svennis om någon vet detta. Eller hur, Chricke?

Ljungberg kunde inte deltaga under nattens ceremonier, han hade tydligen match dagen efter. En klassisk bortförklaring som fick förödande konsekvenser. Alla var för upptagna med att släcka sin egen livstörst och samlandet av bloggmaterial blev klart lidande. Kanske kunde Kappo tagit på sig uppdraget om han inte varit så fruktansvärt upptagen med att berätta massa historier om whiskeyinköp från förr. Lillefot lyssnade så fokuserat att även han har svårt att så här i efterhand ge oss någon klarhet i vad som hände den kvällen. Vi får helt enkelt lita på den eviga sanningens förlorade söner Gåsen och Chricke. Jag försöker med detta meddela att ni inte ska tro på allt ni läser här för första gången någonsin (eller?).

Förfesten var en trevlig historia, det delades ut handslag till alla som lyckades klämma ur sig något vettigt. Jag hade det tufft där jag studsade runt med min hand utsträckt mot alla visa män som vistades i salen, en samling profeter med för dagen otroligt vässade intellekt. Romen rann igenom oss och även om man på håll kunde höra vissa klagomål så tycktes ändå promillehalten nå den finska gränsen så småningom. Huruvida gränsen passerades eller ej är jag osäker på, ni får ta det med Gåsen, han är något av en expert på det också.

Chricke hade lämnat sin mentala sil hemma, allt som tänktes skulle hitta ut och reaktionerna var som spridda skurar. Skämten om Sophias avslutade fotbollskarriär (öppet mål?) höll ingen högre klass men ibland svingades det in fullträffar i samma klass som en väl avvägd skalle annars bara kan ge ifrån sig. Just skallen skulle komma till användning senare under kvällen då dansken i mig var tvungen att få lite spelrum. Det var längesen han hade vädrat morgonluft men comebacken gav mersmak. Alla på stan, passa er!

Om dansken var sugen på krig så kände Chricke tvärtom. Han vägrade ge sig ut i strid den här kvällen. Han blev kvar på dansgolvet nästintill hela kvällen med Gåsen som troget sällskap. De hade åtminstone vett nog att stundtals gömma sig bakom draperiet. De belönas därför med varsitt pannband. En annan som belönades var Arris födelsedagsfirande bror som fick höra Gåsen dra igång en sång för honom, inte bara en utan två gånger! Jag bjöd honom istället på en shot med motiveringen "ta den här och håll käften". Tyvärr verkade han tro att jag hade någon slags glimt i ögat, men så kan det väl inte ha varit?

Lördagen var dagen då Tre Kockar invaderades av Tre Kungar. Henke, Chricke och Gås, tre herrar som får beteendevetare att få magsår. Hade utomjordingarna hittat till Kockar i lördags hade de snabbt återvänt hemåt igen med en förskräckt blick. Är mänskligheten sådan? Var gick det så snett? Hur kan de ändå ha så roligt?

Väl hemma rundades kvällen av i vardagsrummet. Den här dialogen lyckades Svensson höra innan han med en tung suck stängde sin dörr och höll sin idioti ifrån våran.

Chricke - Jag känner nästan att jag gick över gränsen idag.. (tankspridd och nedsjunken)
Henke - Ja, det finns faktiskt gränser (bekymrad, allvarlig ton)
Gåsen - Chricke, jag ska lära dig att gå över gränsen! (pedagogisk och övertygande)

Sakta somnade vi in, Gås och Chricke i bäddsoffan, jag i den andra soffan utan vare sig täcke eller kudde. Sängen fick stå orörd denna natt, min nacke ångrar det fortfarande.