bigcitylifeinkungalv

Julen har passerat. Att all den salta sillen man tryckte i sig skulle resultera i en svår törst var knappast oväntat. Ändå satt jag där på juldagen och tänkte minsann hålla mig hemma, fast den känslan var bara ett samtal senare totalt bortblåst. Gåsen kastade sina biobiljetter, tog sin fru (hej Sofia!) under armen och meddelade att gästrummet numer var reserverat. Att även Chricke hittade en plats i soffan var ej förvånande, snarare väldigt trevligt. Juldagen började ta form och dimman gled in över isen. Sambon fanns uppe i Dalslands skogar, så mannen som gjort samlandet av bloggmaterial till ett hantverk var inte till mitt förfogande denna kväll. Det gör att jag inte har så många tillförlitliga källor att krama ur saften ur. Jag får helt enkelt göra en kort best of.

Gåsen berättade om den händelse som han rankade som den bästa i sitt liv. "Att tappa kontokortet var det bästa som har hänt mig". Jag tycker att hans fyllor är det bästa som har hänt mig. Varje gång.

Norrmannen var hemma. Han hade inte varit ute i Kungälv på länge och blandade ihop stämplarna på armen till vaktens stora förtret. Han lyckades dock förhandla bort vaktens krav om en placering sist i kön genom att lura in honom på julens alla godhjärtade traditioner (lussebak, tomteskägg och snaps). Det var ett sista löfte som fick vakten att visa mänsklighet. Karl lovade att ställa sig sist i kön nästa gång.

Karl var fascinerad av de fantastiska priserna Sverige har på cigaretter i Sverige. Han bestämde sig för att köpa ett paket till en snällt undrande tjej. När han sedan frågade om han fick smaka en så blev han dock nekad. Jag söker därför efter den här tjejen. Jag vill ha dig som bloggens kassör, du har precis dem egenskaperna vi söker. Hör av dig!

Emellan de två händelserna utspeglade sig hela min kväll men får ändå inte så mycket bloggutrymme. Mitt kort försvann trots att jag inte ens hade uppe det för användning. Det är fräckt och skrämmande. Strax innan hade även Leif tappat sitt (och spärrat det medan han var på dansgolvet!). Jag träffade Emma och vi småpratade med en sådan intensitet att jag nästan gick in i väggen. Det var nog det om det. Fast antagligen inte.

---

Dagen efter en sådan kväll skall man självklart ligga hemma och skämmas, rehaba lite och sedan låta måndagen få sakta flyga in i medvetandet. Ja, det är ju precis vad som brukar ske. Inte denna gången heller. Det var nog bara Gåsen och Sofia som ställde tillbaks flaskorna i skåpet och begav sig till närmaste biograf. Vi andra snörade på oss dansskorna (dans-skorna, inte danskorna) och breakade loss som om Markoolio hade releaseparty!


Ett gediget sällskap hamnade i mitt vardagsrum, alla för att få tillgång till min musik som hyllades åtskilliga gånger denna kväll. Johan Backlund var där och bidrog med sina nyvunna spanskakunskaper, väldigt välkommet. Klasmaskinen överlevde hela förfesten och drog hem först när partyt börja. Leif var i Kungälv ännu en kväll, dessutom är det nu konstaterat att han finns på riktigt. Kappo delade med sig av många bra skämt om Burnley. Chricke var mer relaxad, han befann sig mentalt i baksätet. Den starkast lysanade stjärnan var dock Svensson som helt oannonserat dök upp för att meddela att han är lika dum som vanligt.

Ett sådant sällskap borde inte sitta tillsammans och dricka öl. De borde turnera Sverige runt i ett tält inför betalande publik. Backis hade varit skäggiga damen. Sjukt tänker ni, men det är som han konstaterade igår. "Man ska inte vara helt hundra". Skönt att han lever som han lär, den krabaten. Det blev ingen turné utan bara en promenix till Combi där ryktet om bartömning räckte för att locka våra strupar dit. Drinkarna försvann med mystisk finess ner i magen och ut i blodet på oss. Vi var på gång! Backis klurade ut att det var billigare om han köpte två fyror istället för en sexa. Så han hade inte händerna lediga på en god stund. Det hade istället jag som delade ut en stor mängd handslag med min gode vän Kappo. Inte visste jag att han gillade Catania så mycket? Nåväl, efter att vakten markerat gränsen för mig och Klas så försvann jag till Kockar medan Klas gick hem.

På Kockar var det trevligt, bortsett den otroliga törst som man besvärades med. Jag hittade ännu en kväll fram till Emma för att få prata av mig lite, fantastiskt. Jag hittade även Elisa som jag lyckades elda upp på bra humör (Sorry!) eftersom att hon påstod att jag inte kunde göra det. Det är ju för fan det enda jag kan. Under tiden utförde Leif någon form av terrorattentat mot stället. Black Jack-området fick evakueras och mer därtill. Kappo hade jag inte lyckats hitta på hela kvällen då han var upptagen med att på ett diskret sätt försöka få kontakt med en bekant. Därför blev jag glad när han smashade till mig och tog med mig på toaletten. Lika nöjd blev inte främlingen bakom oss.

- Fan vad din kuk luktar surt!, sa den goe Göteborgaren till Kappo.
- Den blir glad när den ser mig, sa jag då för att försvara min vän.

Bakom stod Svensson med en handväska och skrattade. Göteborgaren blev ingen ny vän.

Som ni förstår är kvällens skattkista enorm och jag känner att jag gräver mig vilse i alla läckerheter som inträffade. Kanske vore det lika bra att göra som Backis och se till att att man blir utburen till garderoben av den snygge bartendern. En sådan ridtur hade nog ingen cowboy tackat nej till.

Just det, tack för gammeldansken Leif. Den ska du få igen. Kanske när jag och Chricke har våran årliga Rödvin- och ostkväll?